Lorina

I helgen låg jag hemma i soffan i syfte att bli frisk. Under tiden låg jag och kollade på skidskytte. Mina tankar började skena. Jag ville prova på att skjuta. Igår var jag och sköt luftgevär. Det var ganska skönt. Vilken koncentration det behövs. Jag har nog aldrig fokuserat på något så mycket under mitt liv. Det var avkopplande. Här och nu. Jag tänkte nog inte på något annat alls under tiden jag sköt. Det kommer jag prova fler gånger. Tanken är att jag nästa vintersäsong ska prova längdskidor. Går det bra så vill jag även prova skidskytte. Jag ser verkligen fram emot nästa säsong. Jag måste bara ta och bli frisk nu.

Vad skönt. Nu är jag nästan helt frisk. Ser fram emot mitt "nya" liv, vilket kommer att innehålla väldigt mycket träning. När jag är helt frisk ska jag satsa på att komma i form till två saker: Tjejvättern och utbildningen till Lic. Personlig Tränare som jag har kvar. Jag sitter här och bara längtar. Förhoppningsvis kan jag sätta igång om två -tre dagar. Jag funderar på om jag ska slänga upp en före bild här på bloggen. Det återstår att se.

Inte ens i mina fantasier visste jag att det skulle göra så ont eller kännas så här att förlora min mamma. Därför vill jag bara säga till alla er därute som fortfarande har kvar era föräldrar: glöm inte bort dem. Glöm inte att berätta vad ni känner för dem. Ni vet inte vad ni förlorar förns ni har förlorat det. Ta hand om de såsom de en gång i tiden tog hand om er. Även om ni inte har det bästa förhållandet till varandra, visa att ni har förlåtit dem. Visa att ni kan bättre.

Mamma, jag visste inte att det skulle göra så ont. Jag bävade för att det var detta jag hade att vänta mig när jag kom hem till mig. Till en tyst och tom lägenhet där ingen kan skingra mina tankar.

Tankarna bara öser hela tiden.  Och det är inga trevliga tankar. Jag har precis insett att jag har förlorat dig mamma. Det är det värsta jag har varit med om. Man ska inte behöva förlora sin mamma när man endast är 31 år och har en hel del kvar att ge sin mamma. Mamma, jag var inte färdig med dig ännu. Du bara lämnade mig här utan att ta faväl. Du skulle ju vara med och dela vissa glädjeämnen med mig. Du visste att det var på gång. Jag ville att du skulle få uppleva det. Kunde du inte hålla ut några månader till åtminstone? Vem ska jag dela mina glädje med nu? Mina funderingar med nu? Vem ska jag dividera med? Vem ska jag  ”tjafsa” med nu när det gäller att jämföra våra väderingar/seder  nu och förr? Mamma, du var en bra mamma, även om vi för det mesta tyckte olika. Men du var inte omöjlig att ha med att göra. Det gick att förklara för dig så att du förstod hur jag kände, hur jag tyckte.  Det är så mycket jag ångrar mamma. Hade jag vetat att du bara skulle försvinna ifrån mig utan att säga farväl så hade jag hållit din hand för evigt.  Aldrig släppt dig. Jag hade precis sagt till mig själv att jag måste ha tålamod och inte bli irriterad när du ställer mig samma frågor om och om igen. Jag hann med ett samtal, men det var inte tillräckligt för mig för att få ro.

Jag kommer alltid att minnas dig mamma. Du finns i mitt hjärta. Du finns i mina tankar. Du finns framför mig. Du finns i mig. Du finns runtom mig. Jag släpper dig aldrig.

Mamma, du låg där så fridfullt. För mig låg du bara och sov med ett leende på läpparna. Det är så jag kommer minnas dig. Det är det sista minnet jag har av dig. Ett fint minne och det är jag tacksam för.  

Det jag minns som bäst och som känns som igår är vår resa vi gjorde tillsammans. Oförglömlig mamma. Även om vi båda mådde dåligt så var det väldigt mycket skratt på den resan. Jag önskar att jag hade gjort dig till viljes och åkt tillbaka med dig igen. Jag hade funderingar på det. Efter att du lämnade oss alla utan förvarning kommer jag att försöka ta tag i saker och ting på en gång. Det är ju bevisat att allt kan hända, men samtidigt inget för man vet inte hur länge man har kvar att leva.